President Barack Obama undertecknar ratificeringsinstrumentet för New START, 2 februari 2011. / Chuck Kennedy & Vita Huset
Den 5 februari upphör New START-avtalet, det sista av sitt slag som bilateralt reglerar kärnvapenstyrkor i USA och Ryssland. Ryssland suspenderade sitt deltagande i New START redan februari 2023, men verkar fortfarande i stort följa dess begränsningar. Sannolikheten att något nytt avtal finns på plats inom överskådlig framtid bedöms som liten av experter. President Trump har visserligen uttryckt att ett “bättre” avtal skulle kunna tas fram, men huruvida några förhandlingar påbörjats eller vad detta konkret betyder är oklart.
I september 2025 erbjöd visserligen Ryssland att i ett år efter avtalets utgång fortsätta följa dess villkor, vilket, av goda anledningar, inte fått något särskilt gehör i Washington. När Ryssland pausade sitt deltagande i New START pausade de också de tillsynsmekanismer som fanns. För att nedrustningsavtal ska fungera krävs granskning – lita, men kontrollera – som Ronald Reagan så koncist sa det. Detta lämnar oss med en ovisshet vi inte upplevt på årtionden. Det första riktiga kärnvapenbegränsningsavtalet, SALT I, trädde i kraft 1972. Under det senaste halvseklet har flera farthinder och bökigheter uppstått, på det sättet är New START:s utgång inte unik i sig. Det mest betydande glappet rådde mellan 1977 och 1994 när USA:s senat inte ratificerade SALT II till följd av Sovjets invasion av Afghanistan.
Ett mindre verifikationsglapp uppstod även mellan 2009 och 2011, då Moskvafördraget (SORT) visserligen var i kraft men saknade egna inspektionsmekanismer efter att START I-avtalet löpt ut. Om man däremot inkluderar defensiva avtal (ABM-avtalet) eller formella men verifikationslösa avtal (SORT), har i alla fall någon form av ramverk nästan alltid existerat parallellt – i vart fall sedan 1994. Denna tid gör vi nu ett brott med.
Detta sker medan Ryssland såväl som USA moderniserar sina kärnvapenstyrkor med nya flygplan, robotar och ubåtar. Detta är dock inte samma sak som att säga att kapprustning står runt hörnet. Rysslands kärnvapenmodernieringsprojekt går inte som smort, med förseningar och tecken på att västs ekonomiska sanktioner biter på Rysslands industri. Det är inte självklart att Ryssland har råd att expandera sin arsenal givet att de vill hålla en modern och högteknologisk nivå. Men det kommer inte finnas något formellt eller juridiskt som hindrar vardera sida från att kvantitativt upprusta sina operativa arsenaler. Parallellt upprustar även Kina sina kärnvapenstyrkor. Dessa är främst menade att avskräcka USA och inte Europa, men ska inte borträknas i kalkylen här. Framtida nedrustningsregimer kan inte nödvändigtvis räkna med en förhållandevis enkel dyad mellan väst och öst, utan ta hänsyn till USA och Europa separat, sedan Ryssland och ett allt mer tilltagande Kina. För Europa ligger risken i att USA framöver drar sig tillbaka från Nato och blir mer angelägna om paritet och avtal med Kina, och då ser mindre intresse i Ryssland.
Europeiska kärnvapenförmågor är sedan inte dimensionerade för att på egen hand vara en fullgod strategisk avskräckning. Den brittiska är tänkt att vara ett komplement till större amerikanska styrkor. De är operativt självständiga, det vill säga de kan avfyra sina kärnvapen på egen hand, men teknologiskt lutar de sig helt på amerikansk utrustning och expertis. Fransmännen har en självständig, om förhållandevis liten, förmåga som i första hand är menad för Frankrike och inte allierade – de deltar exempelvis inte i Natos kärnvapenplanering. Ifall intresset för nya kontrollavtal mellan Washington och Moskva är svalt, har alltså Europas kärnvapenstater dåliga förutsättningar att själva framförhandla en lösning med Ryssland. Underlägsenheten i kvantitet är så påtaglig att det sannolikt inte finns någon anledning för Kreml att vilja komma överens.
Ingenting är gratis
Mot denna dystra bakgrund är det fullt naturligt att söka alternativa lösningar. Nyligen föreslog DN att vi ska diskutera svenska kärnvapen. Det är inget fel i sig med att öppna upp för det. Men den vägen är avsevärt mycket svårare och dyrare än vad som antyds i artikeln. Det är inte bara att bygga bomber.
För det första så är ett litet antal kärnvapen i sig inte värst avskräckande. Om Sverige återupplivar sina planer från 1960-talet, som hade mynnat ut i ett antal flygplansburna atombomber, ger det oss knappast någon avskräckande (eller operativ) förmåga värd investeringen.
För det andra måste kostnaderna förstås. Storbritanniens minimala avskräckningsförmåga, vilken som sagt lutar sig tungt på amerikansk teknologi, kostar omkring 42 miljarder kronor per år att upprätthålla. Utöver detta läggs ytterligare cirka 40 miljarder årligen på uppgraderingar. Detta är trots kraftigt stöd från USA, ett etablerat program, samt infrastruktur och industri på plats. Att notera är att dessa summor endast räcker till att en ubåt finns till sjöss vid varje givet tillfälle. Ett svenskt kärnvapenprogram skulle behöva resurser till all uppbyggnad samt löpande utgifter. Redan under 1960-talet ansåg svenska beslutsfattare, inklusive Krigsmakten, att kärnvapenprogrammet var för dyrt givet vad det skulle ge, det konventionella försvarets kostnader, och Sveriges höga välfärdsambitioner. Inga av dessa har blivit billigare med tiden.
För det tredje så kräver militära operationer, konventionella som nukleära, väldigt mycket mer än enbart de utförande förbanden och deras vapensystem. Så kallade enablers är kritiskt viktiga, alla de system och verktyg som möjliggör striden. Gällande kärnvapen talar vi om särskilda lednings- och kommunikationssystem, satellitvarningssystem, samt alla de mekanismer som försäkrar att kärnvapenförbanden kan svara med vedergällning även efter att motståndaren skjutit först. Europa har förhållandevis få egna system som kan lösa dessa uppgifter. Det är sannolikt ekonomiskt orealistiskt för ett litet land som Sverige att ha ett trovärdigt, modernt, kärnvapenprogram.
NB8 och Frankrike – två vägar framåt?
Men vad om smarbete i vårt närområde? Ett Nordiskt kärnvapenprogram, eller kanske till och med ett NB8-gemensamt vapen, är i alla fall ekonomiskt sett betydligt mycket mer realistiskt. Men som experter påpekat så finns det i en sådan konstellation tämligen svåra politiska överväganden att lösa. Vad skulle hända, inrikes- såväl som utrikespolitiskt, om vi lämnar ickespridningsavtalet? Ifall vi utvecklar kärnvapen är det inte otänkbart att vi skulle vilja provspränga en eventuell design, vill vi då ansvara för att försvaga kärnvapentabun genom att trotsa provstoppsregimen? Hur vill vi sedan lösa beslutsfattandet? Under pågående angrepp kan order behöva ges med bara någon minuts varsel – vem ska äga rätten att avfyra kärnvapen? Hur gör vi om ett deltagande land i framtiden vill dra sig ur?
Den relativt sett lättare och politiskt mindre problematiska lösningen är att blicka till Frankrike. De har en självständig förmåga och har, i vart fall på hög nivå, uttryckt intresse för en europeisk dimension med sina strategiska vapen. Sverige skulle kunna bidra ekonomiskt till en expansion av frankrikes nukleära stridskrafter och påbörja arbetet med ett fransklett kärnvapendelningsarrangemang i Europa. Men i värsta fall skulle Nationell Samling, Le Pens parti, vinna makten och rycka även detta paraply ifrån oss. Samma utmaning finns även dels i Storbritannien ifall UKIP vinner stora valframgångar.
Ingen lösning är enkel, billig, eller optimal.
En av poängerna med USA:s kärnvapendelning i Europa har varit att ta bort incitament för europeiska länder att skaffa egna vapen trots hotuppfattningar. I synnerhet efter Kubakrisen framförhandlades nedrustnings- och vapenbegränsningsavtal för att lugna hetsiga stämningar stormaktsblocken emellan. USA:s framtida engagemang i Europa är i dagsläget, minst sagt, osäkert. Snart löper New START ut. Möjligen står flera länder i Europa då i en situation där eget kärnvapeninnehav måste prövas. Men det finns inga enkla lösningar efter New START, eller något alternativ till det amerikanska paraplyet. Att utan noggrann analys föreslå svenska, eller nordiska stridsspetsar, är snarast kontraproduktivt. Just därför kan det vara förnuftigt att ta de första stegen för att utreda vilka realistiska alternativ vi har och hur vi bäst angriper situationen.
Karl Agell är junior analytiker Frivärld.
